juelli

17 maj

En av de vanligaste tankarna som åker genom mitt huvud är:

"Vad är det för fel på folk?"

Jag brukar alltid säga, varje gång det händer något i världen eller samhället, att "det finns folk till allt" - men i vissa fall känner jag bara att jag vill facepalma i minuter, timmar och dagar p.g.a. idiotin. Det finns nämligen folk som inte har ens en minsta lilla uns av folkvett i sina huvuden. De verkar inte ha ens en enda tanke på vad de säger, utan helt och hållet säger saker INNAN de riktigt tänkt till ordentligt.

Jag har ett oräkneligt antal gånger stött på dessa tala-innan-tänka-individer, senast idag.

Varje gång jag råkar få i mig en pyttegnutta laktos så sväller min mage upp rejält, så att jag verkligen ser ut att vara gravid i sjunde månaden. Men trots att det ser ut som att någon är gravid så går en väl inte fram till okända människor, känner på deras mage och frågar "När är det dags?", eller? Tänker jag fel? Jag skulle aldrig ens tänka tanken att göra något dylikt, men tydligen finns det de som inte håller med mig. Idag hade jag råkat fått i mig lite laktos, och den uppsvällda magen kom som ett brev på posten. Strax därefter gick jag och en kollega och köpte lunch, där en HELT FRÄMMANDE individ kom och lade handen på min mage och frågade när det var dags. Jag svarade att "näe, alltså jag har bara fått i mig lite laktos...", varpå individen blev helt röd i ansiktet och sprang iväg. Utan att ens be om ursäkt för sitt felaktiga antagande. Det är väldigt sällan de ber om ursäkt, inte ens ett litet "oj, förlåt!", utan de bara springer iväg. Det jag undrar då är om personer som denna ställer dessa frågor till ALLA som inte är smala som tändstickor? Eller är det bara vissa individer som utsätts för detta?

Att ställa sådana ogenomtänkta frågor till helt okända individer kan vara förödande för individen i fråga. Jag själv har alltid haft en hat-relation till min kropp, och har genomgått både en och flera ätstörningar under mina femton år i den psykiska ohälsan. Om då någon, känd eller okänd, kommer och så gott som påpekar att jag är tjock - det förstör hela min dag, kanske även hela veckan. Inte för att jag tycker det är något fel att ha några kilon extra än det vårat vidriga samhälle anser är "normalt" och "vackert", utan för att jag tyvärr fått inprintat i mitt huvud att en SKA vara lång, smal, snygg för att godtas i samhället. Det är fullkomligt vidrigt, och jag har under många år försökt radera dessa bestämmelser som samhället sagt. Jag vill tycka om min kropp, alla dess celluliter, bristningar, valkar och dylikt. Oftast går det rätt bra att acceptera min kropp och tycka den är vacker, men när det sedan kommer en tala-innan-tänka-individ så raseras den mur jag byggt upp.

Jag älskar alla kroppspositivister som vi har i samhället, och följer nog dem alla på alla de olika sociala medier som finns. De ger mig lycka, glädje och ett mycket bättre liv. Vi måste allesammans sluta stigmatisera alla de olika kroppstyper som ej tillhör den vidriga norm som samhället satt som "krav". Vi måste radera dessa krav, de krav som säger att kurvor bara är okej om de befinner sig på rätt ställen på kroppen och om en inte är smal så är en ohälsosam. Kroppsstorleken är inget acceptabelt mätverktyg när det gäller ämnet hälsosam/ohälsosam.

Kroppspositivism innebär inte att en ska skapa någon slags ohälsa, varesig genom att gå upp eller ner i vikt, utan att en ska tycka om sin kropp oavsett hur den ser ut. Det innebär att en ska må bra i sin kropp, må bättre både fysiskt och psykiskt oavsett livsstil. En ska inte ägna sig åt dieter, alltför hård träning, eller dylikt för att samhället tycker det - en ska ägna sig åt sådant som får en att må bra, vara glad och känna en positiv känsla gentemot både sig själv och samhället (även om både det förstnämnda och det sistnämnda kan kännas rentav hopplöst ibland).

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas