juelli

10 maj

Det var slutet av en helt vanlig arbetsdag.
Solen sken, fåglarna kvittrade och alla de individer som irrade runt omkring mig verkade ha lika bråttom som alltid, bråttom till något som säkerligen inte alls var något värt att stressa för.
Alla utom en.

När jag gick där i solen såg jag en individ som till synes skulle ha haft hjälp redan för ett bra tag sedan. Denna individ var inte nykter på något sätt, det var mest troligt både flytande och icke-flytande substanser som åkte runt inuti hen, och jag kände direkt att jag måste hålla koll på hen tills jag får tag på en polis eller en ordningsvakt. Hen kunde knappt stå upp, och höll ett flertal gånger på att ramla ner i ån som rann ett par meter bort. När hen väl fick igång förflyttningen av sin vingliga kropp var det inte bara en eller två gånger hen vinglade ut i vägen, nej det var nog närmare ett tiotal. Jag fick ett flertal gånger, med hjärtat i halsgropen, bevittna när hen precis missades av de väjande bilarna. Jag höll mig några meter bakom hen, då jag sedan tidigare vet att personer med olika substanser i sig kan bli aggressiva och våldsamma, och som en tre äpplen hög individ har jag inte så mycket att säga till om ifall att någon skulle ge sig på mig. Så jag höll mig på ett säkert avstånd bakom hen, ständigt med blicken fäst på den vingliga människa som alltmer blev en fara för både sig själv och resten av de som befann sig i hens närhet.

Jag började försöka varna bilister som åkte i den riktning där hen befann sig, samtidigt som jag höll koll på både hen och försökte hitta någon ordningsvakt eller polis. Många bilister saktade ner, förstod allvaret i situationen, men det var ändå ett flertal bilister som inte brydde sig minsta lilla. Alla ordningsvakter och poliser, som vanligtvis brukar vara lika synliga som himlen, var som bortblåsta.
Jag följde efter denna onyktra individ i mer än en halvtimme innan två ordningsvakter plötsligt dök upp. Innan jag hann säga till dem började de prata med individen, men lät hen efter bara några sekunder vingla iväg ut framför bussarna som precis skulle åka, och ordningsvakterna verkade inte riktigt bry sig. Jag gick därför fram till dem och berättade att jag hållit koll på hen i mer än en halvtimme, och att hen absolut skulle behöva hjälp. Jag berättade hur hen ett flertal gånger hade varit nära på att ramla ner i ån, nästan blivit påkörd av ett flertal olika fordon, att hen var en fara för både sig själv och alla i hens omgivning. Ordningsvakterna kollade på varandra, utbytte ett par ord där de frågade den andre om de skulle ta in hen, men kom gemensamt fram till ett tydligt "Nej". Därefter frågade de varandra om de skulle kontakta polisen och be dem ta in hen, men kom fram till att de nog inte skulle vilja ta in hen, då de redan hade tagit in fyra stycken den senaste veckan.

De lät alltså denna individ, som knappt kunde stå och ständigt utsattes för faror, gå iväg. Ut i trafiken, ut bland andra individer, ut i ovissheten om hen ens skulle klara sig till kvällens slut. 

 

Hur kommer det sig att människosynen hos så många individer verkar försämras för varje år som går?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas